admin

Börjar med en ny vana, ett nytt steg i nån riktning.

Jag har levt efter det där sättet att tänka nu i några år. Jag kände att jag stod still och hade en massa ursäkter för att jag inte provade på nya saker. Det blev väldigt tydligt när jag för många år sedan träffade en vän från skoltiden och när vi efter ytterligare några år träffades igen hörde mig själv säga exakt samma sak som jag då också hade sagt. Många år hade gått och jag hade stått still. Det som slog mig var just det att jag inte var nöjd med hur jag levde mitt liv och min utveckling men ändå inte hade gjort något åt det.

Tror vi är många som tänker att det får vänta tills barnen är större eller att det inte skulle gå av andra skäl. Vad tycker min partner om det? Mina vänner? Familjen? Det där är bortförklaringar som vår hjärna programmerar oss med för att hjärnans uppgift är att skydda oss mot faror. Hjärnan vill att vi ska ta den enklaste vägen helt enkelt för att spara på energi. När jag fattade att min hjärna är en fettklump med nervtrådar som vill matas med socker blev det lättare att vinna över de där orostankarna.

Jag slutade vänta på att det skulle bli en lucka i veckoschemat där jag hade tid för träning och började boka in min träning på söndagen inför kommande vecka. Då blir den av. Nu inser jag att träningen är min bästa ångestdämpare. Jag står stadigt oavsett vad som händer i vardagen. Mina ungdomar tränar också regelbundet och även de mår bra av det. (Barn gör inte vad vi säger utan det vi gör…)

När jag märkte att mitt självförtroende växte av att må bättre i kropp och själ vågade jag också prova på att börja dansa. Jag hade en djupt rotad självbild att jag inte klarade av dans, att jag var ganska omusikalisk och klumpig. Med fjärilar i magen och ett illamående gick jag iväg för att prova på Lindyhop. Efter tio minuter kom jag på mig själv att jag hade ont i kinderna av att jag hade ett konstant leende på läpparna. De extremt pedagogiska danslärarna fick oss alla att klara av grunderna på en timme. Sen dess har jag fortsatt att dansa. Dansen är jättebra träning för hjärnan och kroppen förstås. Oxytocinet flödar vid beröring och hjärnan får vila från tankar om än det ena och det andra. Hade det varit så att jag inte hade gillat dansen så hade jag inte fortsatt såklart. Men genom att prova, möta min rädsla, fick jag också svar på om det var något för mig.

Du vet vad du vill. Innerst inne vet du vad du vill. Kanske tror du att det är samhället, normen som har förväntningar på dig om vad du borde utbilda dig till, jobba med. Oftast är det ännu närmare än så. Din mamma. Du kanske har förträngt vad du själv vill för att inte göra henne besviken. När du får fatt i tanken om vad du vill göra slår du bort den för att inte göra ”mamma” besviken.

Om du trots allt tänker att nu ska jag gå min egen väg kan det därför vara extra jobbigt. Dels för rädslan för det okända men också vetskapen om att du inte kan söka tröst hos den du vill söka tröst hos.

Det är en del i att bli vuxen. Våga möta den rädslan och bli trygg i att du är din egen mamma. Ditt vuxna jag tar hand om dig själv. Sök aktivt till andra förebilder som är som du vill vara. Som lever sina liv så som du vill. Där hittar du trösten på vägen när ditt lilla jag tvekar av rädsla för det okända.

Om du är rädd för förändring så tänk att allt inte kommer på en gång. Du kanske börjar med att styra upp så du kan börja senare på måndagar. Genom en liten förändring så mår du bättre och det är de små stegen som leder till stor förändring till slut.

Du kan göra det du vill. Ibland behöver du luta dig tillbaka för att kunna känna att du litar på dig själv. Ibland kan det vara bra att kasta sig ut mot det okända med någon vid din sida. Någon som får dig att inse vilken fantastisk själ du är. Ingenting behöver fixas eller ändras. Du är redan den finaste versionen av dig själv. Där inuti i ditt lilla barnhjärta. Där har du din kreativitet och styrka.

Gott nytt år och god fortsättning!

Allt jag lärt mig tar jag med mig på ett vis och det har format mig till den jag är men jag kan numera lägga saker bakom mig. Jag gillar verkligen tanken om att vi bara har nuet. Allt annat formar vi i hjärnan i form av minnen och förväntningar. Känns befriande att veta att det är mina tankar som styr min verklighet och därför kan jag forma min tillvaro. De saker som sker i livet är mina lärdomar. Vissa jobbigare än andra och ja, vi får olika sorters prövningar under livets gång. Men det är ändå hur jag förhåller mig till det som händer som gör skillnad i hur jag hanterar det och mår under resans gång. Att veta det ger tröst och jag menar inte att livet är lätt eller ”rättvist” men när jag vågar stanna upp och känna det som känns istället för att fly ifrån det händer något mycket fint och stort. För ett år sedan gick jag en coachutbildning till Transformativ coach och den har lärt mig hur jag ska tänka. Med enkla verktyg har den lärt mig att nå det som jag förut trodde var omöjligt och svårt. Självkärlek. camillanilsson.se

Flyget, jordbruket, industrin, konsumtionen …

Jag hör många människor prata om miljön nu. En medvetenhet har väckts och många har gjort olika val som känns rätt för dem. Någon källsorterar och cyklar till jobbet. En annan har slutat att äta kött och tar med tygpåsar till affären för att minimera plastanvändandet. Andra har slutat att flyga.

Jag hör också att samtidigt som någon berättar om de val hen har gjort för att göra något för miljön så blir det lätt ett avståndstagande mot dem som inte gjort samma val. Det är mänskligt. När en har hittat sitt sätt som känns rätt att leva vill en gärna få andra att få uppnå samma känsla.

Det som skiljer oss från djuren, som jag ser det, är att vi är födda med en fri vilja. En fri vilja som är fantastisk och lär oss saker på ett djupare plan hela tiden. Den komplicerar också vårt sätt att förhålla oss till varandra. Jag tänker att när det kommer till miljön och hur vi ska förhålla oss till den så måste det få se olika ut. Några har fokus på flyget, andra på jordbruket, industrin och konsumerandet.

Vi behöver inte ställa människor mot varandra och bråka om vad som är mer rätt än det andra. Den lilla människans val gentemot storindustrins utsläpp. Allt är bottnat i rädslan. Rädslan om att jorden håller på att förstöras och mänskligheten snart utplånas. Det är stora existensiella frågor som rör vårt inre. En del ”strutsar”, andra flyr på andra sätt, en del tar det ansvaret som de tycker känns rätt.

Jag tänker att det alltid börjar hos mig själv. Jag gör det jag förmår. Komposterar och använder begagnat eller vad det nu må vara. Ibland gör vi fel men viljan till förändring finns där. Jag tänker också att vi har så mycket kunskap och förmåga att det precis som i Barbapappaboken går att städa jorden. Vi behöver bara lyssna på vetenskapen och forskningen och agera utifrån det. Jag tror också att det kommer ske genom kärlek till oss själva och den jord vi lever på. Inte av rädsla.