Börjar med en ny vana, ett nytt steg i nån riktning.
Jag har levt efter det där sättet att tänka nu i några år. Jag kände att jag stod still och hade en massa ursäkter för att jag inte provade på nya saker. Det blev väldigt tydligt när jag för många år sedan träffade en vän från skoltiden och när vi efter ytterligare några år träffades igen hörde mig själv säga exakt samma sak som jag då också hade sagt. Många år hade gått och jag hade stått still. Det som slog mig var just det att jag inte var nöjd med hur jag levde mitt liv och min utveckling men ändå inte hade gjort något åt det.
Tror vi är många som tänker att det får vänta tills barnen är större eller att det inte skulle gå av andra skäl. Vad tycker min partner om det? Mina vänner? Familjen? Det där är bortförklaringar som vår hjärna programmerar oss med för att hjärnans uppgift är att skydda oss mot faror. Hjärnan vill att vi ska ta den enklaste vägen helt enkelt för att spara på energi. När jag fattade att min hjärna är en fettklump med nervtrådar som vill matas med socker blev det lättare att vinna över de där orostankarna.
Jag slutade vänta på att det skulle bli en lucka i veckoschemat där jag hade tid för träning och började boka in min träning på söndagen inför kommande vecka. Då blir den av. Nu inser jag att träningen är min bästa ångestdämpare. Jag står stadigt oavsett vad som händer i vardagen. Mina ungdomar tränar också regelbundet och även de mår bra av det. (Barn gör inte vad vi säger utan det vi gör…)
När jag märkte att mitt självförtroende växte av att må bättre i kropp och själ vågade jag också prova på att börja dansa. Jag hade en djupt rotad självbild att jag inte klarade av dans, att jag var ganska omusikalisk och klumpig. Med fjärilar i magen och ett illamående gick jag iväg för att prova på Lindyhop. Efter tio minuter kom jag på mig själv att jag hade ont i kinderna av att jag hade ett konstant leende på läpparna. De extremt pedagogiska danslärarna fick oss alla att klara av grunderna på en timme. Sen dess har jag fortsatt att dansa. Dansen är jättebra träning för hjärnan och kroppen förstås. Oxytocinet flödar vid beröring och hjärnan får vila från tankar om än det ena och det andra. Hade det varit så att jag inte hade gillat dansen så hade jag inte fortsatt såklart. Men genom att prova, möta min rädsla, fick jag också svar på om det var något för mig.